Läs gärna våra rader om vad som häst sedan sist!

Min upplevelse

I det senaste medlemsbladet för Dalarna Femund forkörarförening är min reseberättelse publicerad ifrån vinterturen 2016.

Pga utrymmesbrist blev den nedkortad en del och här publiceras hela versionen.


Gamtfisk och Ratzeputz turen 2016.

 

Det började med en bild på sociala medier, en bild på en brun ardenner som gick för vagn. I bildtexten stod det bland annat att hästen var till salu. Jag behövde inte lång betänkestund för att skicka ett meddelande till tjejen, som Ullmin stod hos. Två kvällar senare körde jag honom för vagn och det klickade direkt. Fick låna hem honom en vecka för att prova på att köra mer. Det regnade i stort sett varenda dag - hällregnade! Vi var dyngsura, men vad gjorde det.. Ullmin åkte inte tillbaka till Vallstorp efter den där veckan. Affären gjordes upp och kusen var min!


Jag hade fått uppgifter om att Ullmin kom från Dalarna, där han jobbat i skogen, större delen av sitt liv. En klok och rutinerad skogskörarhäst hade jag alltså köpt. I passet stod före detta ägares namn, Stor Lars Olsson. Jag fick kontakt med Lars och det blev mycket prat, information och minnen om olika händelser.  Bland annat fick jag veta att Ullmin medverkat i något som kallades för forkörning.  2004 var året Ullmin gick sin första fora och sedan dess hade det blivit en del turer tillsammans med Dalarna Femund forkörarförening. Både som täthäst längst fram, men även längre bak i den långa foran bland 15-20 hästar.

På den vägen är det... det ena ledde till det andra och jag skickade iväg en ansökan om deltagande till föreningen i oktober månad. Funderade länge och väl om det kunde vara något för mig och Ullmin.


Pålle har hunnit bli 17 år när vi gick in i 2016 och jag som kusk har aldrig kört häst under så tuffa förhållanden och under så många dagar som foran pågår. Men med peppning och diverse hurra rop från Dalarna och Småland bestämde jag mig. 


Det gick några veckor innan jag fick veta att beslut skulle tas på ett styrelsemöte, vilka som hade blivit antagna. 17 oktober fick jag ett besked så där lite i kulisserna och det gladde mig oerhört mycket. Vi var antagna, jag och Ullmin skulle till Norge.


Så kom den där fredagen, fredagen den 5 februari som jag hade sett fram emot väldigt länge. Vi reste från Brunnsberg på förmiddagen och efter cirka 5-6 mil kom vi fram till Högstrand med häst – och biltransport.  I lasten fanns Ullmin och Tangent, två forkörarslädar, (en långsläde av den gamla typen samt en nyare släde med bock och get som underrede) utrustning till hästar, mat & dryck, foder, kläder och hästtäcken. En allt för stor packning som sedan fick packas om igen när det skulle ned i trätunnorna på släden. På StorPo och Violas gård skulle vi starta och när vi kom fram stod det bilar, transporter, slädar och hästar precis över allt. För mig var det ett enda virrvarr av allting, på ett skönt sätt.  Jag kände ett lugn i kroppen, hästarna stod så stilla inne i finkan, Stor Lars hade koll på läget och vi började med att göra klart slädarna. Rätt som det var dök Anette Eklund och Jonas Wikdal från Solberga, Insjön upp. Dessa två underbara människor skulle vara mina drängar under foran. Med stor rutin och erfarenhet guidade de mig igenom hela turen, 35 mil och 12 dygn. Med många skratt, tårar, sånger, färdknäppare, goda råd och härliga samtal blev vi ett team tillsammans med Ullmin.


Klockan 12 skulle alla ekipage stå klara för avfärd, 14 startklara forkörarhästar med sina kuskar och drängar. Det var mäktigt, väldigt mäktigt att få vara med där, att känna att jag och Ullmin skulle köra vår första vinterfora tillsammans. Det dröjde inte så värst länge innan tårarna kom på kinderna.


Första etappen gick cirka en mil upp till Västra Moren och till StorPo och Violas fäbod. Väl framkomna fick hästarna hö och vatten och vi blev varmt mottagna med god mat och husrum under kvällen. Vid den sprakande elden pratade vi glatt om den första dagen, nya bekantskaper knöts och vi tog oss en forkörarskål!


Dag två startade tidigt och efter frukost stod vi klara för avresa klockan 07.00. 33 km hade vi framför oss innan vi framåt kvällningen nådde Nornäs och dess bystuga. Där väntade forkörar - och gamtfiskkalas med rakfisk, surfisk och musik av Oddbjörn och Sigurd.

En härlig kväll med mycket god mat. Ullmin fick sitt stall under en gran med täcke på ryggen, gott hö och friskt vatten. Även den kvällen somnade jag innan huvudet nått kudden.


Stockeldsnatten kom dygn nummer tre.. den beryktade stockeldsnatten i Långnäset. 25 km körde vi den dagen. Min stora fasa inför detta var om det blev en rejäl köldknäpp. 20-25 minus och sova ute… Skulle jag klara av det?


Nu blev det inte så kallt, det kom blötsnö under dagen som höll temperaturen på hyfsad nivå, men dem blöta snön gjorde verkligen allt blött. Humöret var väl inte det allra bästa där fram på kvällen, körde fast över en hög stubbe och släden satt verkligen fast… svor en ramsa för mig själv i mörkret över att jag varit ouppmärksam och inte kollat vägvalet. Men ett tu tre, så kom det vänliga människor runt omkring mig som hjälpte till att lyfta släden och Ullmin kunde fortsätta framåt en liten bit till. När hästarna var klara för kvällen var det dags att börja ordna med förläggning. Stockarna som skulle bilda nyingen skulle på plats, allt granris som vi skulle sova på skulle på plats. Det var bara att hugga tag med yxan och kvista granarna som sågades ned. Alla hjälpte till med bästa förmåga och det tog inte lång tid innan stockelden kunde tändas. Det kändes stort att stå där i mörkret och se lågorna flamma upp på den 11 meter långa stockelden. Tror alla kändes sig väldigt nöjda just då.

Kvällsmaten intogs från färdspannet. Jag var så trött så jag knappt orkade äta! Jag hade fått veta att tredje dygnet var bland det tuffaste mentalt, sedan skulle det vända. Hoppas hoppas tänkte jag, när jag satt och pilade i mig maten.

Natten blev kall, jag vaknade flertalet gånger av att jag skakade av köld. Omtänksamma grannar vid stockelden lånade ut förstärkningsplagg och med ens blev det mycket mer behagligare. Jag sov ända till morgonkvisten och vaknade vis av erfarenhet, att lager på lager i flera omgångar inte är helt fel vid stockeldsnätter.

När vi körde in i Särna by dag fyra, möttes vi alla av kyrkklockornas klang. Det blev så mäktigt. Byborna hade slutit upp i stor skara och de var väldigt glada över att vi hade tagit oss tiden att komma dit. Det bjöds på gott fika och det fanns möjligheter att proviantera i närliggande affär.

Att prata med folk är intressant och givande och jag kom i samspråk med en dam som stod vid fikabordet. Hon hörde min småländska dialekt och när vi pratat en stund visade det sig att hon bodde i Nässjö, min hemstad.  Av alla städer i hela Sverige bodde hon i Nässjö. 

Helt otroligt. Vi fortsätter prata och samtalet styr in på arbete, ta semester för att vara med att köra häst i foran och så vidare. Då kommer nästa överraskning!! Damen är min hyresgäst och bor alltså i en av de fastigheter som min arbetsgivare förvaltar och sköter.  Det måste vara en på miljonen att detta inträffar. Det blev ett riktigt härligt möte som jag uppskattade väldigt mycket.


Nästa sträckmål blev Idre, en dagsetapp på ca 16 km. I Idre möttes vi också av många bybor som hälsade oss välkomna. Jag blev väldigt imponerad av de fina stallarna som stod uppbyggda på torget. Ett arbete utfört av föreningens medlemmar om jag förstod det hela rätt. Robust, rejält, genomtänkt, frisk luft och gott om utrymme kännetecknade stallen tyckte jag. 

Kvällens middag blev himmelsk! I Idre hembygdsgård serverades det fläskkorv och rotmos. Vi åt alla med god aptit och det var sååå gott! Senare på kvällen bjöd Kjell ”Toddyboy” Kristofferstuen på ett föredrag med bildspel och vi fick lyssna på härlig musik från Oddbjörn och Sigurd.  Några passade på att ta sig en sväng om.


Sjätte dagen kom att bli en av de längsta då vi skulle ta oss till Lomviksgården. En sträcka på 40 kilometer. Vi startade runt 8 snåret och hästarna var ivriga att komma iväg Som brukligt stannade vi mitt på dagen då vi intog den obligatoriska lunchen. Att äta ute tillsammans, i gott sällskap av både fyr – och tvåbenta vänner är en lisa för själen. Kvällarna på Lomviksgården, vilka blev två då vi hade en inplanerad vilodag, torsdagen den 11/2, blev riktiga energipåfyllare. Härlig gemenskap med mycket sång och musik präglade det hela.


Sedan följde Haugsetvollen, Sömådalen, Översjön och Korssjön. Under dessa fyra dygn körde vi 107 kilometer. I bitande nordanvind, snödrivor, solsken och blå himmel färdades vi tillsammans i skog, på fjäll och över kilometerlånga isar. I Sömådalen blev det vid framkomsten middag med romgröt och sik. Återigen fick vi härlig musikunderhållning av vårt spelmanslag. Under kvällen började jag känna mig sjuk. Febern kom så sakta och influensan var ett faktum resten av turen fram till Röros.

Ett annat mycket trevlig inslag på foran blev inbjudan från Kjell till hans hytte. I strålande solsken och under klockringning körde ett 15 tal ekipage in på parad. Klockan hade Kjell fått i 50 års present av föreningen och den var nu uppsatt i ett klocktorn bredvid stugan. För hästarna blev det hö och vatten och för kuskar och drängar bjöds det på både aqvavit och kaffe. Namnet aqvavit kommer från latinets aqua vitae som betyder livets vatten. Där och då pågick livet för fullt, till toner av dragspel, hästarnas mumsande på hö och glada skratt. En härlig stund att tänka tillbaka på!

Sista dagen, tisdagen den 16 februari hade nu kommit. 18 km hade vi framför oss innan vi nådde uppsamlingsplatsen för alla hästar och forkörare  i Röros. Vi startade morgonen med att titta på den vackraste soluppgång man kan tänka sig, platsen var Gladhaugen. Jag veta att många tyckte här att nu är årets vintertur slut. I Röros sprids alla och kontakten tappas. Men jag upplevde det inte alls så. Tvärtom, på Langknutgården bodde alla så nära varandra och stämningen i gruppen blev än mer bättre.

Bron… den där höga hiskeliga bron som jag skulle köra över innan vi kom in på Malmplatsen. Den gav mig inga bra vibrationer.. hade sett den på bild och fått det berättat för mig att skyddsräcket var lågt.. Ullmin som var så hög… Bron kunde vara väldigt isig och släden börja kana åt sidan.. Jag bet ihop och tänkte.. det kommer gå bra… det kommer gå bra.. och det gjorde det ju!

 Det har tagit sin tid att smälta alla intryck och upplevelser som denna Gamtfiskturen 2016 har skänkt mig. Att komma tillbaka till vardagsbestyren igen har inte varit så lätt, men jag har så många härliga minnen med mig som jag ligger bevarade längst in i hjärtat.  Ett av de starkaste är min häst, Ullmin. I tolv långa dygn, 35 mil har han gått och gått och gått. Aldrig tvekat, aldrig ifrågasatt, aldrig stannat. Över berg och fjäll, i skog, över isar och bland människor och trafik. Han har varit stark, klok och modig. När släden tippade stod han kvar och väntade på att jag skulle hjälpa honom.  När jag hade varit ouppmärksam på en detalj på selen som gick sönder, blev han överraskad, reagerar med flykt när hela selen kommer ur läge, men stannade när jag bad honom om det.


Ett annat starkt minne är spelmanslaget.  Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik, sjöng vår svenska Lill Lindfors 1978. Och det är precis det som Dalarna Femund Spelmanslag gör. Dessa helt fantasiska killar som levererar dag som natt, morgon som kväll, Jocke, Svein Arild, Sigurd, Lars, Evald och Anders. Tack killar för all god musik!!


Oddbjörn, bäste Oddbjörn med sitt röda dragspel, ska inte glömmas i detta sammanhang. Med frugan Hege var de ett av alla deltagande ekipage i foran, så toner från handklaveret fick vi lyssnar till nästan alla timmar på dygnet och det var så härligt! Musik har på mig en god effekt. Att få lyssna, uppleva och sjunga i goda vänners lag är väldigt stimulerande. Det kickar igång en, skickar positiva signaler rätt upp i hjärnkontoret. Ni kan ju tänka er 12 dagar med mycket musik, härliga musikanter och texter på både svenska och norska som berör ända in i hjärteroten. Hur mycket positiva effekter ger inte det? Inte så svårt att räkna ut va?

Min bror med familj som fullständigt överraskade mig vid inkörningen på Röros är ett annat starkt minne. Jonas finstämda sånger i släden, alla fina hjärtan i snön på Alla Hjärtans Dag och all god kamratskap är starka upplevelser som följt mig hem till Småland. 

Tusen tusen tack alla, för det som jag har fått ta del utav denna vintertur.

Jag vill avsluta min reseberättelse med texten till forkörarmelodin som kommit bli den som jag tycker allra bäst om. Jag tappade räkningen på hur många gånger vi sjöng den under foran.


Tack Jocke för en fantastisk låt!


FORAN GÅR MOT VÄST


Text/melodi Jocke Lindberg


 

Kylan den har sänkt sig över fjäll och över sjö


Å jag längtar tills den dag jag kommit fram, till dig


Jag går bak alla hästar, i pulsande snö


Å hoppas att du väntar där på mig


 


Ja foran går mot väst och foran går mot nor


Jag vill aldrig vända mig om


 


Känna den bistra vintern bita tag i våra liv


Å bär oss fram igenom natten


Månljuset starka sken, de ska lysa klart


För att visa vilken väg som vi skall gå


 


Ja foran går mot väst och foran går mot nor


Jag vill aldrig vända mig om


 


Våra fyrbenta kamrater drar oss genom skog å mark


Å tar oss stadigt fram mot nya mål


Jag går bak alla hästar, i pulsande snö


Å hoppas att du väntar där på mig


Just mig


Ja, jag hoppas att du väntar där på mig


 


Ja foran går mot väst, och foran går mot nor


Jag vill aldrig vända mig om


2016 04 05

Musik ger glädje

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik, sjöng vår svenska  Lill Lindfors 1978. Och det är precis det som Dalarna Femund Spelmanslag gör.

Dessa helt fantasiska killar som levererar dag som natt, morgon som kväll är Jocke som spelar gitarr och Svein Arild som spelar mandolin, båda anslöt från Lomviken. Sigurd, vår turchef spelar bas och var med från dag 1. Lars som spelar dragspel, Evald på gitarr samt Anders på dragspel anslöt senare under turen.

Oddbjörn, bäste Oddbjörn med sitt röda dragspel, ska inte glömmas i detta sammanhang. Med frugan Hege var de ett av alla deltagande ekipage i foran, så toner från handklaveret fick vi lyssnar till nästan alla timmar på dygnet och det var så härligt, så härligt. 

Musik har på mig en god effekt. Att få lyssna, uppleva och sjunga i goda vänners lag är väldigt stimulerande. Det kickar igång en, skickar positiva signaler rätt upp i hjärnkontoret. En mår så bra och det är ingen kortvarig må bra känsla utan den sitter i flera dagar.. Ni kan ju tänka er nästan 14 dagar med mycket musik, härliga musikanter och texter på både svenska och norska som berör ända in i hjärteroten. Hur mycket positiva effekter ger inte det? Inte så svårt att räkna ut va?

Hur startade det hela då?

Nedanstående text är hämtad från hemsidan, Dalarna Femund forkörarförening.

" Riksspelmannen Lars Björk från Sunnanäng, Leksand, blev med som spelman 1999. På turen träffade han medlemmana Svein Arild Johnsgård och Evald Langsjövold i gruppen Eau de Vill från Femundsområdet. Det blev ett fantastiskt musikmöte som gav ringar på vattnet.

Av detta skapades sedan Dalarna Femund Spelmanslag.

Sedan har många blitt med, och under innspelningen av CD skivan "hurrabuus!" var det 9 medlemmar i spelmanslaget".

I dagsläget har det släppts 2 cd skivor.

"Hurrabuus" 2003 och "Mera hurrabuus" 2007. En ny skiva är på gång kan jag avslöja som kommer under 2017 om allt går som det är tänkt.

Skivorna går att köpa genom föreningen, klicka på länk.  http://www.dalarnafemund.com/om-oss-628703

Jag avslutar detta inlägg med texten till den forkörarmelodi som kommit bli den som jag tycker allra bäst om.  Jag tappade räkningen på hur många gånger vi sjöng den under foran.

Tack Jocke för en fantastisk låt!

         

FORAN GÅR MOT VÄST

Text/melodi Jocke Lindberg


Kylan den har sänkt sig över fjäll och över sjö

Å jag längtar tills den dag jag kommit fram, till dig

Jag går bak alla hästar, i pulsande snö

Å hoppas att du väntar där på mig


Ja foran går mot väst och foran går mot nor

Jag vill aldrig vända mig om


Känna den bistra vintern bita tag i våra liv

Å bär oss fram igenom natten

Månljuset starka sken, de ska lysa klart

För att visa vilken väg som vi skall gå


Ja foran går mot väst och foran går mot nor

Jag vill aldrig vända mig om


Våra fyrbenta kamrater drar oss genom skog å mark

Å tar oss stadigt fram mot nya mål

Jag går bak alla hästar, i pulsande snö

Å hoppas att du väntar där på mig

Just mig

Ja, jag hoppas att du väntar där på mig


Ja foran går mot väst, och foran går mot nor

Jag vill aldrig vända mig om


 2016 03 15       

En upplevelse för livet.

Det har tagit sin tid, tid att smälta alla intryck och upplevelser som jag fick under Gamtfiskturen 2016. Att komma tillbaka till vardagsbestyren igen efter denna fantastiska vintertur har tagit tid. Först nu, ca fyra veckor efter att vi körde in på Malmplatsen i Röros börjar allt sätta sig.

Många minnen bär jag med mig. Ett av de starkaste är min häst, Ullmin. I tolv långa dygn, 35 mil har han gått och gått och gått. Aldrig tvekat, aldrig ifrågasatt, aldrig stannat.. Över berg och fjäll, i skog, över isar och bland människor och trafik. Han har varit stark, klok, modig och trygg. När släden tippade stod han kvar och väntade på att jag skulle hjälpa honom.  När jag hade varit ouppmärksam på en detalj på selen som gick sönder, blev han överraskad, reagerar med flykt när hela selen kommer ur läge på honom, men stannar när jag ber honom om det.

Ullmin har genom åren blivit körd nästan enbart på rösten.. 12 år med röst från sin tidigare kusk är lång tid och det sätter sina spår.. 1½ år är med en röst från en smålänning fungerar inte riktigt lika bra om jag säger så. Det blev en kul grej av det under foran. Gamthusse visslade så travade Ullmin oavsett vad jag tyckte.. När han dalskade om en halt stannade Ullmin... Det var bara att gilla läget och skratta gott!

Som sagt, det finns många minnen och upplevelser. Detta var ett..

16 03 02







30 dagar kvar

Hej!

I dag är det 5 januari, lite sol, 8-10 minusgrader på dagen, rätt bra med snö. Om exakt en månad, fredagen den 5 februari ska jag och ett stort gäng forkörare sätta oss i slädarna och påbörja en hissnande upplevelse i 12 dygn. Om 30 dagar är det skarpt läge. Spännande så det förslår. Ullmin har det bra i Dalarna. Träningschefen ger rapporter hur träningen går. På gården finns fler hästar av rasen ardenner och Ullmin går i par med den andra valacken eller stoet. Unghästarna knyts i skakeln och följer med de rutinerade rävarna. På sexhjulingen ligger det ett ton last i form av rejäla stockar som legat ute i ut och skur. De lyfts på med hjälp av traktorns pallgafflar. 
Om 30 dagar ska hela packlistan vara avbockad. Mat, dricka, utrustning för att kunna laga och äta.. Kläder, skor, vantar, mössor, päls, sockar, kjolar, underställ.. Utrustning till hästen, mat till hästen... fiskespö, kamera, laddare, godis, sprattelvatten, pannlampa, reparationsutrustning, hink, termos, och många andra saker. 
Jag ser fram emot det här oerhört mycket, mitt livs resa!

2015 01 05

Första snön.

Första snön för denna vintersäsong är kommen. Natten till söndagen formligen vräkte det ned och i morse vad det bara att skotta sig fram. En två timmars ridtur har det blivit i dag med Fabiola och Lennart med Jackson. I övrigt har jag donat med kläder inför foran. Skor, kjolar, förkläder, foton och kollat historia från nätet.
Dagens träningsrapport från Älvdalen och Ullmin har varit eftermiddagens uppdragskörning med ett antal barn som skulle skjutsas till en sagostund ute i det fria. Åtta ekipage deltog och Ullmin hade ett antal barn på vagnen. Han reagerar sedan tidigare lite på skrammel från vagn om det kommer bakifrån, så även i dag. Inget som äventyrar säkerheten eller liknande. Pålle är saknad här hemma i Hult. Möts varje morgon av en tom box, ingen som gnäggar från just den hagen fram på eftermiddagen/kvällen när det ska fodras. Att djuren betyder oerhört mycket för en, det är ett som är säkert iallafall.

2015 12 28

Träningsläger i Dalarna!

Att köra med häst i foran under så många dagar från tidig morgon till sen kväll kräver oerhörda förberedelser i träning, träning och åter träning. Med en fullastad långsläde som innehåller packning för upp till tre personer som det blir i mitt och Ullmins fall, foder över dagen samt diverse annan utrustning blir det tyngd i släden. Utöver det, en terräng över berg och dalar, myrar, isar och snötäckta vidder som många gånger inte är spårade utan hästarna får pulsa i djupsnön, kräver en stark häst som orkar. Jag har fått berättat för mig många kusar som inte är tillräckligt tränade inför uppgiften, som inte orkat i uppförsbackarna och helt sonika slutat dra. Då kopplas släden ifrån och få dras av en annan häst i foran och kusken får gå sist med sin häst i tömmen.

I lördags körde jag och Ullmin upp till Dalarna där han ska stå i träning hos sin f.d ägare fram till 5 februari då foran startar. Hade jag inte fått den chansen med hjälp av träning hade detta inte gått. Under söndagen samlades vi några stycken hästekipage för en dagstur upp över bergen i Älvdalen. Under dessa timmar fick jag en förståelse och inblick i vad det egentligen kommer handla om, dessa 12 dygn till häst i februari. Det är ingen barnlek detta, vägarna som vi körde på gick stundtals precis rakt upp. Långa sugande backar som kan få vem som helst att öka pulsen till max på någon minut. Den träning som jag och Ullmin roat oss med här hemma är inte i närheten av det vi gjorde under söndagen. Vi har jobbat med distanser på 1-2 mil uppsuttet eller i selen men det mesta på plan mark. Vi har ju för sjutton inga backar i Småland, och de som finns, känns i liknelse väldigt platta, även om det lutar uppför.

Nåväl, jag är så otroligt stolt och nöjd över de prestationer som Ullmin gjorde under dessa dagar som jag gästade Älvdalen. Han kämpade på så oerhört och det var tungt uppför. Han fick även lite beröm av gamhusse och det kändes ju bra!

I går, på självaste julafton gick Ullmin i par med en annan kamrat från gården, Tangent och det förstod jag, att en speciell känsla infann sig hos kusken när båda hästarna igen gick framför 6 hjulingen lastad med två rejäla timmerstockar. Skarpt läge gäller!

2015 12 25


Du & jag Ullmin ska till Norge!

Det började med en bild på sociala medier, en bild på en brun ardenner som gick för vagn. I bildtexten stod det bl.a att hästen var till salu. Jag behövde inte lång betänkestund för att skicka ett pm till Kristine, som Ullmin stod hos. Två kvällar senare körde jag honom och det klickade direkt. Fick låna hem honom en vecka för att prova på att köra mer. Det regnade i stort sett varenda dag - hällregnade! Vi var dyngsura, men vad gjorde det.. Ullmin åkte inte tillbaka till Vallstorp efter den där veckan. Sedan dess har vi haft många timmar tillsammans både i skaklarna och på ryggen. 
När det gått ett litet tag så började jag forska i Ullmins tidigare liv. Jag fick namnet på hans uppfödare, Barbro som i somras fick se och träffa honom för första gången på många många år. Det blev ett kärt återseende. 
Jag hade fått uppgifter om att Ullmin kom från Dalarna, där han jobbat i skogen i större delen av sitt liv. En klok och rutinerad skogskörarhäst hade jag alltså köpt.
I passet stod ett namn, Stor Lars Olsson. Letade efter telefonnummer på nätet men det var lättare sagt än gjort. Fanns många att välja på och de flesta var inte i bruk eller så svarade ingen när jag ringde. Men så, en kväll hördes en röst i andra änden och mycket riktigt. Lars hade ägt Ullmin fram till maj 2014. Jag köpte honom i augusti 2014.
Av Lars fick jag mycket information, minnen och olika händelser. Bl.a fick jag veta att Ullmin medverkat i något som kallas för forkörning. Dåtidens transporter med häst innan det fanns vägar. 2004 var första året och sedan dess hade det blivit en hel del foror tillsammans med Dalarna- Femund Forkörarförening. Både som täthäst längst fram och som en i den långa foran bland 20-30 hästar. Och på den vägen är det nu... det ena ledde till det andra och jag skickade iväg en anmälan om deltagande till föreningen i oktober månad. Funderade länge och väl om det kunde vara något för mig och Ullmin.
Pålle har hunnit bli 17 år när vi går in i 2016 och jag som kusk har aldrig kört häst under så svåra förhållanden och under så många dagar som foran pågår. Men med peppning och diverse hurra rop från Dalarna och Småland bestämde jag mig. 
Det gick några veckor innan jag fick veta att beslut skulle tas på ett styrelsemöte vilka som hade kommit med. 17 oktober fick jag ett besked så där lite i kulisserna och det gladde mig oerhört mycket. Vi var antagna, jag och Ullmin skulle till Norge.


2015 10 22

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

18.05 | 17:31

Hej, kan man boka den 28 maj för en tur med häst och vagn.

...
07.03 | 06:33

Hej!
Skulle vilja hyra en kamera utav er. Mitt sto beräknas föla 8/5. Jag bor mellan Mariannelund och Vimmerby. Telnr. 0736349119
Med vänlig hälsning, Camilla

...
23.07 | 12:32

Hej Ann-Mari.
Båda hästarna är sålda.

Mvh
Hults Brukshästar

...
23.07 | 11:50

Hejsan
Undrar om Petronella?
Finns hon kvar?
Med vänlig hälsning Ann-Mari

...
Du gillar den här sidan